Denna blogg flyttas till kunglouie.blogspot.com!! OBS!!! Jag gillar inte wordpress, no offence… Hoppas du hittar till min nya adress.
Den 7 -11 juni var jag på Gålögården (i Västerhaninge typ) på konfirmandläger. Det var över förväntan faktiskt. Ungdommarna var trevliga, ledarna likaså, och jag gick inte runt och kände mig som ett missanpassat ufo som jag gjorde när jag själv konfaläste för två år sedan.
Här är ett skämt som en konfirmand berättade för mig nu på sommarlägret (jag behövde inte skratta utan skratta för att vara schyst utan skrattade för att det var kul): “Göran har precis dött och ska få välja mellan himmelen och helvetet. Han får chans att besöka båda för att kunna välja. Först åker han ner till helvetet. Där finns minibarer, golf och lättklädda brudar… Sen åker han upp till himmelen. Där sitter alla på moln och gör mest ingenting alls. Göran får en stund att fundera och säger sedan att “ja… där i helvetet finns det ju en massa roliga saker att göra… så jag tror att jag faktiskt väljer helvetet” Sagt och gjort. Göran hamnar nere i helvetet. När han kommer dit så hänger folk i kedjor från taket och det hörs en massa skrik och Lucifer går runt och petar folk med sin gaffel. Göran förstår ingenting. Så här såg det ju inte ut förut. Han säger till Lucifer “Jag förstår inte. När jag var har förut fanns det ju golf, barer och tjejer. Vad har hänt?” Lucifer svarar: “Men lilla Göran, förstår du inte att det var ju valtider då!”
Lägret var fyllt av överraskningar. På en morgonandakt vågade jag mig på att sjunga Mad world och kompa med gitarr. Jag tappade texten ett par gånger men nynnade och kom tillbaka in i låten rätt snabbt. Och jag hade graderat mig innan genom att säga att jag var väldigt nervös… Det var jobbigt, men även en cool upplevelse. En kvällsandakt slutade med att flera konfirmander började storgråta utan hejd av personliga skäl. Jag gick fram till en konfirmand, som jag tröstat tidigare på en gudstjänst när han började gråta lite, och undrade om han ville ha en kram. Jovisst. Så där stod vi. Jag blev liksom en stor bamse-tröst-kram och det kändes häftigt. Nu låter det som att lägret var fyllt av gråt. Jo, det är nästan oundvikligt eftersom man pratar om djupa saker under ett konfirmationsläger och undertyckta saker kryper ofta upp till ytan då. Dock var lägret också fullt av skratt, lekar, mat och fysisk aktivitet. Vi spelade fotboll (jag mest som målvakt), brännboll och lekte “gris” med två tennisbollar… Det sistnämda var askul. Det blev hysteriskt för att vi hade två bollar som vi kastade runt i ring motsols respektive medsols och man fick inte hålla i två bollar samtidigt. Jag skrattade väldigt mycket då, för dessutom jag hade turen att vinna två gånger i rad. Tredje gången vann Markus (en annan hjälpledare) över mig men det var för att han verkligen satsade på det. En annan sak, det värmde verkligen mitt hjärta att få höra possitiva saker om mig från konfirmanderna. Att slippa känna sig tråkig, osocial och misslyckad. Sån stor kontrast till när jag själv konfirmerade mig – coolt.
Jag hinner inte berätta om allt som händer och attans vad det är frustrerande. Jag vet att 80 procent av allt som händer, som jag inte skriver ner, lagras i någon rätt otillgänglig del av hjärnan. Så. Jag vill berätta om avslutningsdagen och kvällen och när jag åkte hem sen. Vad mer? Jo, konfalägret jag kom hem ifrån idag. Egentligen hade jag velat skriva om veckan innan skolavslutningen (29 maj- 5 juni) när jag hade besök av en fransk utbytesstudent, men det känns som att det redan har bleknat till den grad att det inte är så intressant att skriva om.
Skolavslutningen var megajobbig. Jag skulle vara i skolan tidigt för att dumpa fransmannen och hans väska (eftersom fransmännen skulle flyga direkt samma eftermiddag). Det var ytterligare en tidig morgon efter en vecka av tidiga morgonar… Sen sjöng jag på avslutningen och blev till min extremt stora förvåning uppropad under avslutningsceremonin (som var kostym-stel-för-vi-på-franska-skolan-har-ett-sånt-högt-anseende-och-fina-traditioner-och-värderingar) under en av alla prisutdelningsceremonier, som skedde på franska. Föreställ er en och en halv timme sittandes i Johannes kyrka lyssnandes på “blablabla…namn…bla..namn..namn..blablablabla…applåder…blablabla..namn…en sång…blablabla..namn…blablablabla… M I T T N A M N (????)” Min enda tanke var, att nog måste det väl finnas någon annan som heter så, för det kan ju inte vara mig de menar… Men det var mig. Jag satt och velade, reste mig, tvekade på om jag skulle sitta kvar eller gå fram. Sedan hörde jag fyra andra namn ur G1, föjt av ett “kan alla som blivit uppropade komma fram?” Killen uppställd bredvid mig frågade, “vad får vi pris för?” och jag svarade vad jag trodde; franska. Hah, typiskt folk på min skola att bara ha en fasad av att de är duktiga… Jag visste inte vad jag förväntades göra så jag bara stod där och väntade på att någon skulle tillrättavisa mig. Tillslut sa nån åt mig vart jag skulle stå, sen fick jag skaka hand med nån tant och fick en tjock bok på franska, ett lexikon.
I klassrummet efteråt fick vi våra betyg av våra klassföreståndare (som jag nog aldrig kommer bli särskillt bundis med, den ena är så torr och den andra är så himla tankspridd och stressad). Mina var äckligt bra, snälla slå mig inte för det… Det enda jag kunde tänka på var människorna jag lärt känna under mitt första år, och att de betyder långt mycket mer än betygen. Nog om det. Efter att det officiellt blivit sommarlov gjorde jag ett snabbt ärende på stan (köpte souvenirer till min fransman och tog mig till pendeltåget på en kvart). Därefter åkte Thilda, Mia och jag hem till Mia för att hämta gamla kläder till skänkes. Det blev fyra kassar. Vi han med nöd och näppe tillbaka till skolan där vi skulle möta fransmännen. Just som vi kommit dit kommer hela franskagruppen (två lärare och 16 elever) inrusande. De skulle tydligen med en tidigare buss till flygplatsen. Jaha? Kom de på det nu eller? Vi hade inte fått veta något… Vi följde med till cityterminalen, tappade bort dem och fick leta ett tag innan de dök upp och väntade sedan på deras buss. Jag ringde till Linda, en svensk tjej jag lärt känna under veckan för att hennes fransman kom bra överens med min, eftersom hon inte var där. Hon satt och väntade i skolan, stackaren fick kasta sig iväg och springa hela vägen (en kvarts promenadsträcka) för att hinna säga hej då till sin frans. Tur att jag ringde, men jag borde gjort det tidigare, så att hon sluppit springa. Nåväl. Tjugo över fyra åkte bussen och jag kunde andas ut. Var på rätt dåligt humör då. Stressad, smutsig, varm, solbränd, trött och sympatideprimerad av skäl jag inte skriver här. Äntligen fri i alla fall.
Spenderade kvällen med Mia, Thilda, Iris och Malon. Gud, jag älskar det faktum att de är en del av mitt liv. Det var väl inte precis den festligaste stämningen… Det suger att behöva inleda sommarlovet med tårar men vi gjorde det i alla fall tillsammans. Om vad och varför är hemligt. Vi bytte gamla kläder med varandra så jag åkte hem med två kassar “nya” kläder.
Jag kände att jag behövde komma hem och sova i min egen säng, så jag såg till att hinna med sista pendeln hem. Visualisera er mig; håret i en slarvig toffs, mestadelen av mascaran under ögonen, en klänning med tröja och jeansjacka ovanpå, en proppfull axelväska och två plastkassar i händerna och ett sammanbitet ansikte med trött och sur uppsyn. Jag satte mig på ett två-säte och la kassarna på det yttre sätet för att få vara ifred. Tror inte ni att en idiot sätter sig brevid mig ändå? På mina kassar dessutom! Jag höll på att smälla av! Drog surt undan kassarna innan han hunnit sätta sig helt på dem och satt sedan sur, inklämd mellan honom och väggen. Hade en tyst överläggning och kom fram till att det inte fanns någon anledning för mig att acceptera detta, så jag reste mig, trängde mig förbi honom och satte mig i en annan del av vagnen på ett ställe med sex säten istället så att jag inte skulle riskera att bli inklämd sådär. Har inte folk hört talas om begreppet “spacebubble”? Att man har en vis svär runt sig som man vill ha för sig själv? Idioten var inte svensk av dömma till utseendet, så det var väl ett kulturellt missförstånd. Eller så var han visst svensk och typiskt full. I Sverige älskar vi ju att supa oss vingligt-minneslucke-fulla. Mig icke inräknad. På den nya platsen blev jag istället utstirrad av nån som hoppade av efter en station som tur var. Jag blev så arg att jag utbytte ilskna sms med Mia. Kan man inte bara få vara ifred? Kom i alla fall hem sen, utan att bli nedslagen eller våldtagen eller ens behöva prata med någon.
Jag tror att jag ska skriva vidare i ett nytt inlägg… Annars blir detta så extremt långt.
Tills vi möts igen.
Helgen blev inte alls så intetsägande och enslig som jag vanligtvis brukar spendera dem. För det första fick jag sms från Mia på fredagskvällen, och jag som tänkt vara osocial framför tv:n var istället med Mia. Men det var ändå inget bra på tv:n, och vad har man vänner för? Allvarligt talat, om man inte hittar på saker, snackar och uppskattar dem, vad har man då vänner för? Jag känner att jag varit lite dålig på det periodvis men nu ska det bli ändring. Livet är för kort för att slarvas bort med att sitta på mitt rum framför datorn och se hur tiden rinner bort. Den känslan har dykt upp och växt inom min på senaste tiden – en känsla som vill skrika “vägra slentrian, lev nu”. Vägra slentrian, där tankarna alltid är någonstans i framtiden och ögonen inte riktigt ser nutiden, där tiden går för fort och där man sitter i sin ensamhet och planerar inför framtiden när man ska börja leva. En smart kylskåpsmagnet sa en gång att livet är det som sker framför oss medan vi är upptagna med att göra upp andra planer. Jag håller med kylskåpsmagneten. Okej, jag har sovit fyra timmar i natt och steg upp sju för att komma hem åtta på morgonen, så att jag sitter här och spånar på en livsfilosofi är föga förvånande.
Hur som helst, vidare på lördagen så lekte jag frisör, vilket man inte precis gör varje dag. Mia som sovit över ville att jag skulle klippa och färga hennes hår, vilket jag mer än gärna gör om den jag gör det åt blir glad. Tror hon blev det, jag tyckte i alla fall att det blve belv bevl blev fint. Framåt femtiden vad det dags för henne att röra sig hemåt. Vid sjutiden åt jag middag och precis som jag ätit färdigt hör jag hur min läskiga mobilsignal går igång ur min jackficka. Ph undrade om jag ville hänga med ut och grilla. Första instinkten gjorde att jag sa nej, hela grejen att åka in till stan och antagligen inte hinna åka hem på kvällen kändes föga lockande. Ph sa att jag skulle ringa om jag ändrade mig. Direkt som jag lagt på slog det mig hur lite som egentligen fanns att göra hemma, att ligga och häcka framför tv:n och kanske bli tvungen att kolla på melodifestivalen kändes inte alls lockande, speciellt inte som solen sken utanför. En timme senare mötte jag Danne, Ph och Ph:s kompis Fabian under spottkoppen på T-centralen.
Två timmar senare var vi fördubblade i antalet, Thilda, Mia och Iris kom med de också. Det enda som var lite synd var att vi störde Iris, som egentligen skulle jobba med bildarbetet. Men vad har man vänner för, om inte för att ge lördagskvällen nått roligare att göra än läxor… Jag tyckte kvällen var jättetrevlig hur som helst. Eftersom vi gjorde upp eld vid hammarbyhöjden kunde jag inte vara annat än nöjd, för jag har en förkärlek till brasor. Det är så primitivt, elementärt, enkelt, varmt, mysigt, socialt, filosofiskt, levande… När Thilda dessutom förde med sig marsmallows (som vi också ska ekonomiskt kompensera henne för tycker jag) som vi kunde grilla, ja då kunde jag inte klaga. Det jag älskar med baguetterna är att vi alltid hittar på just sånna här saker, som alla andra är i det enorma ekorrhjul till värld vi lever i aldrig kommer på att göra. Plötsligt känns livet så kort, så värdefullt. Som om att man verkligen måste fylla tiden med minnen, frysa tiden i små mentala bilder i ett mentalt fotoalbum, inte bara låta den passera oberörd förbi.
Förra året när jag bloggade var jag äckligt negativ, pest och depp. Nu känns det som att jag är äckligt positiv. Det är väl egentligen bara bra, men jag känner mig så obalanserad, har jag klagat på något hitills? För att balansera upp, nu ska ni få höra nått som inte var bra denna lördagsnatt. Resan hem.
För det första, jag hoppades få sova i min egen välbekanta säng, men det var orationellt. Att släpa med Mia som livvakt, och tvinga henne sova över, och sedan behöva resa 1,5-2 timmar idag för att komma hem, är ju inte riktigt nån bra plan. Varför jag skulle behöva sällskap hem i första taget är för att det är så sablans mycket människor ute på helgkvällarna, fast beslutna att leva de med. Men varför måste så många vara onyktra? Rangla runt, lämna spyor på perongerna… Okej, när folk bara pratar goja kan det vara rätt så kul att lyssna på, men när 40-50åringar pratar goja, är rosiga om kinderna och beter sig som tonåringar så blir det bara pinsamt. Och när killgäng med grabbar som alla är huvudet längre än mig drar runt kan jag inte rå för att jag blir paranoid. Är det säkert, en lördagsnatt, att sakta gå genom stan? Stå och vänta på bussen? Att åka nattbuss? Gå själv hem? Fast jag är tjej, 17 år, rätt liten och inte bär ett enda vapen på mig? Jag vågar inte svara ja, för det finns det där “tänk om…”. Fan vad dåligt att det ska behöva kännas så. Så det blev lägenheten, den tomma på söder som Mias mormor äger men inte bor i. Men min hemlängtan, som jag inte riktigt förstog varför den dock upp för jag hade ju trevligt, drev mig upp klockan sju på morgonen för att åka hem till min egen säng. Då hade jag sovit fyra timmar. Och sen dess har jag inte sovit mer, utan håller tummarna på att jag inte krashar och stängs ned förrän det är dags att lägga sig ikväll. Jag hade ju kunnat sova väl hemma, men jag åt frukost och sen inbillade jag mig att jag var pigg. Klockan är prick ett nu och jag behöver äta lunch. Sen är målet att städa, om inte grundligt så i alla fall på ytan. Lägga-allt-i-lådor-eller-klädkammaren-och-sopa-upp-damråttor-och-stänga-locket-till-tvättkorgen-för-då-ser-det-i-alla-fall-rent-ut…
Tills vi möts igen.
I min skola är rektorn ökänd. Hans karaktär, hans sätt, hans repliker och – hans blick. Den är av is. Den är 100 procent auktoritet. Han (Björn) kommer in i klassrumet och spänner ögonen i oss: “Jahapp, och hur var det här då?”. Allmänt kännt är även det faktum att han är f d militär, och vilken grad han än hade är jag säker på att han bestämde över saker och ting. Oavsett hur mycket vi skämtar om honom tycker jag faktiskt att det är den coolaste rektorn som vandrar på denna jord. Han har diciplin, han lyssnar och han jobbar (första rektorn jag träffat som gör någon nytta). Men killen är lite för mycket, hans allvar får en att vilja brista ut i gapskratt…. Oavsett hur mycket vi skämtar om skolan skulle jag inte vilja gå på något annat gymnasium. Min skola är fylld av karaktärer. Historialäraren, Nils, har är ett riktigt orginal. Sandberg, franskaläraren, ett orginal likaså. Jag menar, en elev sitter och fipplar med mobilen. Hon reagerar inte. Eleven stoppar ner mobilen i byxfickan. Sandberg skriker: “AKTA TESTIKLARNA! … Men det är sant, ni vet väl att stålningen kan ge cancer?…” För att inte tala om eleverna. Nåväl, sidospår, det jag tänkte berätta om är draman idag.
Vi hade slutgiltig uppvisning av våra scener som vi övat på hela vårterminen. Tack och lov började andra gruppen spela upp sitt (alltså, vi har haft halvklass hela året). De hade en scen ur “Trettondagsafton” (?). Sedan var det min grupps tur. No offence, men vi ägde. Det var nog till viss del för att upplägget var bättre, vi hade varsin scen alternativt duett elle vad man kallar det… Man fick helt enkelt större möjlighet att öva och utvecklas. Hur som helst, jag var nervös som jag vet inte vad, eftersom jag fått vibbarna från läraren att betyget hängde på om denna uppspelning gick bra eller ej. Dessutom när jag i förbigående vände mig och kollade bakåt i aulan fick jag syn på Björn med den isiga blicken. Varför var han där?
Anton och jag går upp på scenen, jag sitter där och försöker att lugna ner paniken i kroppen, varma kinder, bultande hjärta… Sen var det bara att köra, och replikerna rullade på helt perfekt. Det svåra var när jag skulle gå från att vara flirtig (som var svårt nog) till förtvivlad. Slöt ögonen, försökte köpa lite tid, tänk ledsna tankar… Det gick inte att börja gråta, men på nått vänster förändrades min röst. Tror jag. Det kändes som att den lät ledsen. Så ledsen att det kändes som att Anton blev lite förvånad, men jag kan ju ha inbillat mig. Sen sprang han iväg, bakom kulisserna, korsade aldrig bäcken (;P) och scenen var slut. Fick beröm av Björn sen, skumt… Han: “Ni var duktiga. Du var duktig. Fast det visste jag redan. Men inte att du var så duktig.” Eh…. Va? Visste redan hur då? Jaja…
Efter skolan åkte Ph och jag till T-centralen för att möta upp med Thilda och sedan kolla upp InterRail inför resan i sommar. Ph och jag föll för frestelsen att köpa mjukglass när vi väntade på Thilda. Jag äter upp innehållet i min plånbok, har jag märkt. Hm. Nåväl, det gick rätt fort på SJ-centret och sen åkte jag hem.
Nu är Mia på väg hem till mej! Bra, då får jag nån att kolla på filmen “the Shining”. Ska hinna på en promenad med brorsan innan också så det är bäst att jag avrundar ögonaböj.
Tills vi möts igen.
Glöm det jag sa igår om att det inte finns något att göra i skolan. Plötsligt är det inte alls okej att ingenting göra. Tack vare svenskaläraren. Nu ska vi skriva om medeltiden och lära oss om Shakespeare och lämna in en lista på böcker som vi läst under terminen till imorgon. Jag stirrar tomt framför mig och uppskattar hur stor skada mitt autopilot-läge orsakar. Jag sitter och bloggar PÅ mattelektionen trots att jag skulle kunna använda tiden till att skriva om medeltiden eller, passande nog, kanske plugga matte?
Problemet är att min hjärna redan checkat in och sitter på ett plan som flyger någonstans åt tjotahejti just nu. Eller nej, den är redan i tjotahejti, sedan förra veckan då alla krav i skolan försvann spårlöst. Så tala om för mig, hur ska man då lyckas motivera sig till att använda de små grå hjärncellerna? Jag känner mig som Homer i ett ögonblick när hans hjärna övergett honom. Gissa hur avskräckt jag blev på en skala när svenskauppgiften om medeltiden skulle bedömmas utifrån innehåll/reflektion/tankar/språk? Nä. Och dagen blir bara värre. Det är meningen att jag ska öva inför dramauppvisningen PÅ min lunchrast eftersom min motspelare fått för sig att vara ambitös nu. Vi har ju haft hela terminen till att träna, varför nu? Sista-minuten-panik. Suck. Det finns inte ord för hur trött jag börjar bli på den scenen som vi ska dramatisera ur Den Kaukasiska kritcirkeln av Berholt Brecht.
Jaja, i kväll ska jag i alla fall på kören och har jag tur får jag lite coachning av Kerstin (körledaren) i enrum. Sist fick jag sjunga när hela kören var där samtidigt som hon förklarade vad jag skulle tänka på – hon vet att det är pinsamt men hon uppskattade att jag skulle klara av det… Hm. Jag ska sjunga ett solo som inte ligger i behagligt alt-läge utan i nått slags mellanting mellan alt och sopran. För icke musikaliska betyder det i princip att det kan gå åt helvete för mig. Ändå ställer jag upp då det (?) det säger väl något om min karaktär antar jag… Nu kallar plikten.
… liknar jag verkligen en sjungande apa så mycket att jag blivit döpt efter en (djungelboken) av mina vänner? Svaret är ja. Bortsett från allt hår, riktigt så hårig är jag inte. Hedersord.
Man kan verkligen tycka att sista veckorna borde vara stressigare än vad de är – egentligen. Jag är farligt nära att gå in i ett slags autopilot-läge, eftersom inget kräver att man håller sig alert. Läxor? Nä. Prov? Nä. Arbetsuppgifter på lektionstid? Nja… Borde jag vara glad för det? Borde jag skrika, gråta, somna, gå hem, fira eller bara le och jobba på? En röst för att sova. Det är inte likt mig att sitta på lektionen och stirra framför mig, inte göra vad man ska, inte göra vad man ska bara för att läraren säger det. Jag är ju den där överambitiösa jäkeln – eller var i alla fall. Tycker att jag lyckats dämpa det lite grann efter ett år på ett studiemotiverat (host,host) gymnasium. Nu är jag bara semiambitiös angående ämnen jag tycker det är värt att satsa på, resten tillber jag mörka krafter i hopp om att det ska lösa sig.
I sommar har jag och fyra vänner planer på att flyga till Spanien, bo på ett landställe där och sen tågluffa hem. Blir både alldeles matt och otroligt hypad (det är inget svenskt ord va?…) när jag tänker på det. På tal om hyper skulle någon ha filmat mig igår. Det kändes som om jag var hög eller något – okej, ni kan erkänna nu, vem smög ner amfetamin i min hamburgare på Burger King? Jag är inte van vid att vara den som skrattar hejdlöst långt efter att alla andra tröttnat – jag ska vara den allvarliga, sansade, ansvarsfulla typen som är på gränsen till tråkig. Vilket leder mig till slutsatsen att jag nog blivit schizofren, eller inte… Nä, men nått har förändrats. Omständigheterna helt klart. Tack och lov för det. Jag vill framföra till världen att jag numera alltid är med om något som får mig att skratta, eller le, eller i alla fall dra på mungiporna varje dag. Om jag jämnför mitt liv nu med det för ett, två år sedan… Det känns verkligen som om jag kommit lite närmare en plats jag trivs på. Okej, okej… Jag ska inte vara för orättvis mot mina kompisar från grundskolan, ni var roliga, gulliga, snälla och omtänksamma… Men för många dagar bara förjävla jobbiga. Speciellt sista året. Jag försöker intala mig själv att det är okej att bryta relationer som utvecklats till något destruktivt – men visst känns det surt att jag i princip brytit kontakten med dem från grundskolan – vi har trots allt delat så många upplevelser tillsammans… Men vad är en vän egentligen? Någon som delar ens förflutna, ens nutid, ens framtid?
Jag vet i alla fall vad jag tyckte om igår eftermiddag. Den var onekligen onyttig. Två ord. Burger King. Två saker. Mat och glass. Dock när T (ska jag skriva ut namn?) började att sniffa på papper, och lärde mig leken där man fraktar en pappersbit mellan sig genom att bara använda sig av näsan som en dammsugare… Då hade jag det riktigt roligt. Vi klarade nästan att göra det mellan fem personer utan fusk. Okej, okej… Det låter väldigt udda och jag vet att man antagligen inte borde bete sig så bland folk… Men så kallar dom ju mig kung Louie efter apan, undrar varför…
Tills vi möts igen.
