… liknar jag verkligen en sjungande apa så mycket att jag blivit döpt efter en (djungelboken) av mina vänner? Svaret är ja. Bortsett från allt hår, riktigt så hårig är jag inte. Hedersord.

Man kan verkligen tycka att sista veckorna borde vara stressigare än vad de är – egentligen. Jag är farligt nära att gå in i ett slags autopilot-läge, eftersom inget kräver att man håller sig alert. Läxor? Nä. Prov? Nä. Arbetsuppgifter på lektionstid? Nja… Borde jag vara glad för det? Borde jag skrika, gråta, somna, gå hem, fira eller bara le och jobba på? En röst för att sova. Det är inte likt mig att sitta på lektionen och stirra framför mig, inte göra vad man ska, inte göra vad man ska bara för att läraren säger det. Jag är ju den där överambitiösa jäkeln – eller var i alla fall. Tycker att jag lyckats dämpa det lite grann efter ett år på ett studiemotiverat (host,host) gymnasium. Nu är jag bara semiambitiös angående ämnen jag tycker det är värt att satsa på, resten tillber jag mörka krafter i hopp om att det ska lösa sig.

I sommar har jag och fyra vänner planer på att flyga till Spanien, bo på ett landställe där och sen tågluffa hem. Blir både alldeles matt och otroligt hypad (det är inget svenskt ord va?…) när jag tänker på det. På tal om hyper skulle någon ha filmat mig igår. Det kändes som om jag var hög eller något – okej, ni kan erkänna nu, vem smög ner amfetamin i min hamburgare på Burger King? Jag är inte van vid att vara den som skrattar hejdlöst långt efter att alla andra tröttnat – jag ska vara den allvarliga, sansade, ansvarsfulla typen som är på gränsen till tråkig. Vilket leder mig till slutsatsen att jag nog blivit schizofren, eller inte… Nä, men nått har förändrats. Omständigheterna helt klart. Tack och lov för det. Jag vill framföra till världen att jag numera alltid är med om något som får mig att skratta, eller le, eller i alla fall dra på mungiporna varje dag. Om jag jämnför mitt liv nu med det för ett, två år sedan… Det känns verkligen som om jag kommit lite närmare en plats jag trivs på. Okej, okej… Jag ska inte vara för orättvis mot mina kompisar från grundskolan, ni var roliga, gulliga, snälla och omtänksamma… Men för många dagar bara förjävla jobbiga. Speciellt sista året. Jag försöker intala mig själv att det är okej att bryta relationer som utvecklats till något destruktivt – men visst känns det surt att jag i princip brytit kontakten med dem från grundskolan – vi har trots allt delat så många upplevelser tillsammans… Men vad är en vän egentligen? Någon som delar ens förflutna, ens nutid, ens framtid?

Jag vet i alla fall vad jag tyckte om igår eftermiddag. Den var onekligen onyttig. Två ord. Burger King. Två saker. Mat och glass. Dock när T (ska jag skriva ut namn?) började att sniffa på papper, och lärde mig leken där man fraktar en pappersbit mellan sig genom att bara använda sig av näsan som en dammsugare… Då hade jag det riktigt roligt. Vi klarade nästan att göra det mellan fem personer utan fusk.  Okej, okej… Det låter väldigt udda och jag vet att man antagligen inte borde bete sig så bland folk… Men så kallar dom ju mig kung Louie efter apan, undrar varför…

Tills vi möts igen.