Glöm det jag sa igår om att det inte finns något att göra i skolan. Plötsligt är det inte alls okej att ingenting göra. Tack vare svenskaläraren. Nu ska vi skriva om medeltiden och lära oss om Shakespeare och lämna in en lista på böcker som vi läst under terminen till imorgon. Jag stirrar tomt framför mig och uppskattar hur stor skada mitt autopilot-läge orsakar. Jag sitter och bloggar PÅ mattelektionen trots att jag skulle kunna använda tiden till att skriva om medeltiden eller, passande nog, kanske plugga matte?

Problemet är att min hjärna redan checkat in och sitter på ett plan som flyger någonstans åt tjotahejti just nu. Eller nej, den är redan i tjotahejti, sedan förra veckan då alla krav i skolan försvann spårlöst. Så tala om för mig, hur ska man då lyckas motivera sig till att använda de små grå hjärncellerna? Jag känner mig som Homer i ett ögonblick när hans hjärna övergett honom. Gissa hur avskräckt jag blev på en skala när svenskauppgiften om medeltiden skulle bedömmas utifrån innehåll/reflektion/tankar/språk? Nä. Och dagen blir bara värre. Det är meningen att jag ska öva inför dramauppvisningen PÅ min lunchrast eftersom min motspelare fått för sig att vara ambitös nu. Vi har ju haft hela terminen till att träna, varför nu? Sista-minuten-panik. Suck. Det finns inte ord för hur trött jag börjar bli på den scenen som vi ska dramatisera ur Den Kaukasiska kritcirkeln av Berholt Brecht.

Jaja, i kväll ska jag i alla fall på kören och har jag tur får jag lite coachning av Kerstin (körledaren) i enrum. Sist fick jag sjunga när hela kören var där samtidigt som hon förklarade vad jag skulle tänka på – hon vet att det är pinsamt men hon uppskattade att jag skulle klara av det… Hm. Jag ska sjunga ett solo som inte ligger i behagligt alt-läge utan i nått slags mellanting mellan alt och sopran. För icke musikaliska betyder det i princip att det kan gå åt helvete för mig. Ändå ställer jag upp då det (?) det säger väl något om min karaktär antar jag… Nu kallar plikten.