I min skola är rektorn ökänd. Hans karaktär, hans sätt, hans repliker och – hans blick. Den är av is. Den är 100 procent auktoritet. Han (Björn) kommer in i klassrumet och spänner ögonen i oss: ”Jahapp, och hur var det här då?”. Allmänt kännt är även det faktum att han är f d militär, och vilken grad han än hade är jag säker på att han bestämde över saker och ting. Oavsett hur mycket vi skämtar om honom tycker jag faktiskt att det är den coolaste rektorn som vandrar på denna jord. Han har diciplin, han lyssnar och han jobbar (första rektorn jag träffat som gör någon nytta). Men killen är lite för mycket, hans allvar får en att vilja brista ut i gapskratt…. Oavsett hur mycket vi skämtar om skolan skulle jag inte vilja gå på något annat gymnasium. Min skola är fylld av karaktärer. Historialäraren, Nils, har är ett riktigt orginal. Sandberg, franskaläraren, ett orginal likaså. Jag menar, en elev sitter och fipplar med mobilen. Hon reagerar inte. Eleven stoppar ner mobilen i byxfickan. Sandberg skriker: ”AKTA TESTIKLARNA! … Men det är sant, ni vet väl att stålningen kan ge cancer?…” För att inte tala om eleverna. Nåväl, sidospår, det jag tänkte berätta om är draman idag.

Vi hade slutgiltig uppvisning av våra scener som vi övat på hela vårterminen. Tack och lov började andra gruppen spela upp sitt (alltså, vi har haft halvklass hela året). De hade en scen ur ”Trettondagsafton” (?). Sedan var det min grupps tur. No offence, men vi ägde. Det var nog till viss del för att upplägget var bättre, vi hade varsin scen alternativt duett elle vad man kallar det… Man fick helt enkelt större möjlighet att öva och utvecklas. Hur som helst, jag var nervös som jag vet inte vad, eftersom jag fått vibbarna från läraren att betyget hängde på om denna uppspelning gick bra eller ej. Dessutom när jag i förbigående vände mig och kollade bakåt i aulan fick jag syn på Björn med den isiga blicken. Varför var han där?

Anton och jag går upp på scenen, jag sitter där och försöker att lugna ner paniken i kroppen, varma kinder, bultande hjärta… Sen var det bara att köra, och replikerna rullade på helt perfekt. Det svåra var när jag skulle gå från att vara flirtig (som var svårt nog) till förtvivlad. Slöt ögonen, försökte köpa lite tid, tänk ledsna tankar… Det gick inte att börja gråta, men på nått vänster förändrades min röst. Tror jag. Det kändes som att den lät ledsen. Så ledsen att det kändes som att Anton blev lite förvånad, men jag kan ju ha inbillat mig. Sen sprang han iväg, bakom kulisserna, korsade aldrig bäcken (;P) och scenen var slut. Fick beröm av Björn sen, skumt… Han: ”Ni var duktiga. Du var duktig. Fast det visste jag redan. Men inte att du var så duktig.” Eh…. Va? Visste redan hur då? Jaja…  

Efter skolan åkte Ph och jag till T-centralen för att möta upp med Thilda och sedan kolla upp InterRail inför resan i sommar. Ph och jag föll för frestelsen att köpa mjukglass när vi väntade på Thilda. Jag äter upp innehållet i min plånbok, har jag märkt. Hm. Nåväl, det gick rätt fort på SJ-centret och sen åkte jag hem.

Nu är Mia på väg hem till mej! Bra, då får jag nån att kolla på filmen ”the Shining”. Ska hinna på en promenad med brorsan innan också så det är bäst att jag avrundar ögonaböj.

Tills vi möts igen.