Helgen blev inte alls så intetsägande och enslig som jag vanligtvis brukar spendera dem. För det första fick jag sms från Mia på fredagskvällen, och jag som tänkt vara osocial framför tv:n var istället med Mia. Men det var ändå inget bra på tv:n, och vad har man vänner för? Allvarligt talat, om man inte hittar på saker, snackar och uppskattar dem, vad har man då vänner för? Jag känner att jag varit lite dålig på det periodvis men nu ska det bli ändring. Livet är för kort för att slarvas bort med att sitta på mitt rum framför datorn och se hur tiden rinner bort. Den känslan har dykt upp och växt inom min på senaste tiden – en känsla som vill skrika ”vägra slentrian, lev nu”. Vägra slentrian, där tankarna alltid är någonstans i framtiden och ögonen inte riktigt ser nutiden, där tiden går för fort och där man sitter i sin ensamhet och planerar inför framtiden när man ska börja leva. En smart kylskåpsmagnet sa en gång att livet är det som sker framför oss medan vi är upptagna med att göra upp andra planer. Jag håller med kylskåpsmagneten. Okej, jag har sovit fyra timmar i natt och steg upp sju för att komma hem åtta på morgonen, så att jag sitter här och spånar på en livsfilosofi är föga förvånande.

Hur som helst, vidare på lördagen så lekte jag frisör, vilket man inte precis gör varje dag. Mia som sovit över ville att jag skulle klippa och färga hennes hår, vilket jag mer än gärna gör om den jag gör det åt blir glad. Tror hon blev det, jag tyckte i alla fall att det blve belv bevl blev fint. Framåt femtiden vad det dags för henne att röra sig hemåt. Vid sjutiden åt jag middag och precis som jag ätit färdigt hör jag hur min läskiga mobilsignal går igång ur min jackficka. Ph undrade om jag ville hänga med ut och grilla. Första instinkten gjorde att jag sa nej, hela grejen att åka in till stan och antagligen inte hinna åka hem på kvällen kändes föga lockande. Ph sa att jag skulle ringa om jag ändrade mig. Direkt som jag lagt på slog det mig hur lite som egentligen fanns att göra hemma, att ligga och häcka framför tv:n och kanske bli tvungen att kolla på melodifestivalen kändes inte alls lockande, speciellt inte som solen sken utanför. En timme senare mötte jag Danne, Ph och Ph:s kompis Fabian under spottkoppen på T-centralen.

Två timmar senare var vi fördubblade i antalet, Thilda, Mia och Iris kom med de också. Det enda som var lite synd var att vi störde Iris, som egentligen skulle jobba med bildarbetet. Men vad har man vänner för, om inte för att ge lördagskvällen nått roligare att göra än läxor… Jag tyckte kvällen var jättetrevlig hur som helst. Eftersom vi gjorde upp eld vid hammarbyhöjden kunde jag inte vara annat än nöjd, för jag har en förkärlek till brasor. Det är så primitivt, elementärt, enkelt, varmt, mysigt, socialt, filosofiskt, levande…  När Thilda dessutom förde med sig marsmallows (som vi också ska ekonomiskt kompensera henne för tycker jag) som vi kunde grilla, ja då kunde jag inte klaga. Det jag älskar med baguetterna är att vi alltid hittar på just sånna här saker, som alla andra är i det enorma ekorrhjul till värld vi lever i aldrig kommer på att göra. Plötsligt känns livet så kort, så värdefullt. Som om att man verkligen måste fylla tiden med minnen, frysa tiden i små mentala bilder i ett mentalt fotoalbum, inte bara låta den passera oberörd förbi.

Förra året när jag bloggade var jag äckligt negativ, pest och depp. Nu känns det som att jag är äckligt positiv. Det är väl egentligen bara bra, men jag känner mig så obalanserad, har jag klagat på något hitills? För att balansera upp, nu ska ni få höra nått som inte var bra denna lördagsnatt. Resan hem.

För det första, jag hoppades få sova i min egen välbekanta säng, men det var orationellt. Att släpa med Mia som livvakt, och tvinga henne sova över, och sedan behöva resa 1,5-2 timmar idag för att komma hem, är ju inte riktigt nån bra plan. Varför jag skulle behöva sällskap hem i första taget är för att det är så sablans mycket människor ute på helgkvällarna, fast beslutna att leva de med. Men varför måste så många vara onyktra? Rangla runt, lämna spyor på perongerna… Okej, när folk bara pratar goja kan det vara rätt så kul att lyssna på, men när 40-50åringar pratar goja, är rosiga om kinderna och beter sig som tonåringar så blir det bara pinsamt. Och när killgäng med grabbar som alla är huvudet längre än mig drar runt kan jag inte rå för att jag blir paranoid. Är det säkert, en lördagsnatt, att sakta gå genom stan? Stå och vänta på bussen? Att åka nattbuss? Gå själv hem? Fast jag är tjej, 17 år, rätt liten och inte bär ett enda vapen på mig? Jag vågar inte svara ja, för det finns det där ”tänk om…”. Fan vad dåligt att det ska behöva kännas så. Så det blev lägenheten, den tomma på söder som Mias mormor äger men inte bor i. Men min hemlängtan, som jag inte riktigt förstog varför den dock upp för jag hade ju trevligt, drev mig upp klockan sju på morgonen för att åka hem till min egen säng. Då hade jag sovit fyra timmar. Och sen dess har jag inte sovit mer, utan håller tummarna på att jag inte krashar och stängs ned förrän det är dags att lägga sig ikväll. Jag hade ju kunnat sova väl hemma, men jag åt frukost och sen inbillade jag mig att jag var pigg. Klockan är prick ett nu och jag behöver äta lunch. Sen är målet att städa, om inte grundligt så i alla fall på ytan. Lägga-allt-i-lådor-eller-klädkammaren-och-sopa-upp-damråttor-och-stänga-locket-till-tvättkorgen-för-då-ser-det-i-alla-fall-rent-ut…

Tills vi möts igen.