Den 7 -11 juni var jag på Gålögården (i Västerhaninge typ) på konfirmandläger. Det var över förväntan faktiskt. Ungdommarna var trevliga, ledarna likaså, och jag gick inte runt och kände mig som ett missanpassat ufo som jag gjorde när jag själv konfaläste för två år sedan.

Här är ett skämt som en konfirmand berättade för mig nu på sommarlägret (jag behövde inte skratta utan skratta för att vara schyst utan skrattade för att det var kul): ”Göran har precis dött och ska få välja mellan himmelen och helvetet. Han får chans att besöka båda för att kunna välja. Först åker han ner till helvetet. Där finns minibarer, golf och lättklädda brudar… Sen åker han upp till himmelen. Där sitter alla på moln och gör mest ingenting alls. Göran får en stund att fundera och säger sedan att ”ja… där i helvetet finns det ju en massa roliga saker att göra… så jag tror att jag faktiskt väljer helvetet” Sagt och gjort. Göran hamnar nere i helvetet. När han kommer dit så hänger folk i kedjor från taket och det hörs en massa skrik och Lucifer går runt och petar folk med sin gaffel. Göran förstår ingenting. Så här såg det ju inte ut förut. Han säger till Lucifer ”Jag förstår inte. När jag var har förut fanns det ju golf, barer och tjejer. Vad har hänt?” Lucifer svarar: ”Men lilla Göran, förstår du inte att det var ju valtider då!”

Lägret var fyllt av överraskningar. På en morgonandakt vågade jag mig på att sjunga Mad world och kompa med gitarr. Jag tappade texten ett par gånger men nynnade och kom tillbaka in i låten rätt snabbt. Och jag hade graderat mig innan genom att säga att jag var väldigt nervös… Det var jobbigt, men även en cool upplevelse. En kvällsandakt slutade med att flera konfirmander började storgråta utan hejd av personliga skäl. Jag gick fram till en konfirmand, som jag tröstat tidigare på en gudstjänst när han började gråta lite, och undrade om han ville ha en kram. Jovisst. Så där stod vi. Jag blev liksom en stor bamse-tröst-kram och det kändes häftigt. Nu låter det som att lägret var fyllt av gråt. Jo, det är nästan oundvikligt eftersom man pratar om djupa saker under ett konfirmationsläger och undertyckta saker kryper ofta upp till ytan då. Dock var lägret också fullt av skratt, lekar, mat och fysisk aktivitet. Vi spelade fotboll (jag mest som målvakt), brännboll och lekte ”gris” med två tennisbollar… Det sistnämda var askul. Det blev hysteriskt för att vi hade två bollar som vi kastade runt i ring motsols respektive medsols och man fick inte hålla i två bollar samtidigt.  Jag skrattade väldigt mycket då, för dessutom jag hade turen att vinna två gånger i rad. Tredje gången vann Markus (en annan hjälpledare) över mig men det var för att han verkligen satsade på det. En annan sak, det värmde verkligen mitt hjärta att få höra possitiva saker om mig från konfirmanderna. Att slippa känna sig tråkig, osocial och misslyckad. Sån stor kontrast till när jag själv konfirmerade mig – coolt.