Jag hinner inte berätta om allt som händer och attans vad det är frustrerande. Jag vet att 80 procent av allt som händer, som jag inte skriver ner, lagras i någon rätt otillgänglig del av hjärnan. Så. Jag vill berätta om avslutningsdagen och kvällen och när jag åkte hem sen. Vad mer? Jo, konfalägret jag kom hem ifrån idag. Egentligen hade jag velat skriva om veckan innan skolavslutningen (29 maj- 5 juni) när jag hade besök av en fransk utbytesstudent, men det känns som att det redan har bleknat till den grad att det inte är så intressant att skriva om.

Skolavslutningen var megajobbig. Jag skulle vara i skolan tidigt för att dumpa fransmannen och hans väska (eftersom fransmännen skulle flyga direkt samma eftermiddag). Det var ytterligare en tidig morgon efter en vecka av tidiga morgonar… Sen sjöng jag på avslutningen och blev till min extremt stora förvåning uppropad under avslutningsceremonin (som var kostym-stel-för-vi-på-franska-skolan-har-ett-sånt-högt-anseende-och-fina-traditioner-och-värderingar) under en av alla prisutdelningsceremonier, som skedde på franska. Föreställ er en och en halv timme sittandes i Johannes kyrka lyssnandes på “blablabla…namn…bla..namn..namn..blablablabla…applåder…blablabla..namn…en sång…blablabla..namn…blablablabla… M I T T  N A M N (????)” Min enda tanke var, att nog måste det väl finnas någon annan som heter så, för det kan ju inte vara mig de menar… Men det var mig. Jag satt och velade, reste mig, tvekade på om jag skulle sitta kvar eller gå fram. Sedan hörde jag fyra andra namn ur G1, föjt av ett “kan alla som blivit uppropade komma fram?” Killen uppställd bredvid mig frågade, “vad får vi pris för?” och jag svarade vad jag trodde; franska. Hah, typiskt folk på min skola att bara ha en fasad av att de är duktiga… Jag visste inte vad jag förväntades göra så jag bara stod där och väntade på att någon skulle tillrättavisa mig. Tillslut sa nån åt mig vart jag skulle stå, sen fick jag skaka hand med nån tant och fick en tjock bok på franska, ett lexikon.

I klassrummet efteråt fick vi våra betyg av våra klassföreståndare (som jag nog aldrig kommer bli särskillt bundis med, den ena är så torr och den andra är så himla tankspridd och stressad). Mina var äckligt bra, snälla slå mig inte för det… Det enda jag kunde tänka på var människorna jag lärt känna under mitt första år, och att de betyder långt mycket mer än betygen. Nog om det. Efter att det officiellt blivit sommarlov gjorde jag ett snabbt ärende på stan (köpte souvenirer till min fransman och tog mig till pendeltåget på en kvart). Därefter åkte Thilda, Mia och jag hem till Mia för att hämta gamla kläder till skänkes. Det blev fyra kassar. Vi han med nöd och näppe tillbaka till skolan där vi skulle möta fransmännen. Just som vi kommit dit kommer hela franskagruppen (två lärare och 16 elever) inrusande. De skulle tydligen med en tidigare buss till flygplatsen. Jaha? Kom de på det nu eller? Vi hade inte fått veta något… Vi följde med till cityterminalen, tappade bort dem och fick leta ett tag innan de dök upp och väntade sedan på deras buss. Jag ringde till Linda, en svensk tjej jag lärt känna under veckan för att hennes fransman kom bra överens med min, eftersom hon inte var där. Hon satt och väntade i skolan, stackaren fick kasta sig iväg och springa hela vägen (en kvarts promenadsträcka) för att hinna säga hej då till sin frans. Tur att jag ringde, men jag borde gjort det tidigare, så att hon sluppit springa. Nåväl. Tjugo över fyra åkte bussen och jag kunde andas ut. Var på rätt dåligt humör då. Stressad, smutsig, varm, solbränd, trött och sympatideprimerad av skäl jag inte skriver här. Äntligen fri i alla fall.

Spenderade kvällen med Mia, Thilda, Iris och Malon. Gud, jag älskar det faktum att de är en del av mitt liv. Det var väl inte precis den festligaste stämningen… Det suger att behöva inleda sommarlovet med tårar men vi gjorde det i alla fall tillsammans. Om vad och varför är hemligt. Vi bytte gamla kläder med varandra så jag åkte hem med två kassar “nya” kläder.

Jag kände att jag behövde komma hem och sova i min egen säng, så jag såg till att hinna med sista pendeln hem. Visualisera er mig; håret i en slarvig toffs, mestadelen av mascaran under ögonen, en klänning med tröja och jeansjacka ovanpå, en proppfull axelväska och två plastkassar i händerna och ett sammanbitet ansikte med trött och sur uppsyn. Jag satte mig på ett två-säte och la kassarna på det yttre sätet för att få vara ifred. Tror inte ni att en idiot sätter sig brevid mig ändå? På mina kassar dessutom! Jag höll på att smälla av! Drog surt undan kassarna innan han hunnit sätta sig helt på dem och satt sedan sur, inklämd mellan honom och väggen. Hade en tyst överläggning och kom fram till att det inte fanns någon anledning för mig att acceptera detta, så jag reste mig, trängde mig förbi honom och satte mig i en annan del av vagnen på ett ställe med sex säten istället så att jag inte skulle riskera att bli inklämd sådär. Har inte folk hört talas om begreppet “spacebubble”? Att man har en vis svär runt sig som man vill ha för sig själv? Idioten var inte svensk av dömma till utseendet, så det var väl ett kulturellt missförstånd. Eller så var han visst svensk och typiskt full. I Sverige älskar vi ju att supa oss vingligt-minneslucke-fulla. Mig icke inräknad. På den nya platsen blev jag istället utstirrad av nån som hoppade av efter en station som tur var. Jag blev så arg att jag utbytte ilskna sms med Mia. Kan man inte bara få vara ifred? Kom i alla fall hem sen, utan att bli nedslagen eller våldtagen eller ens behöva prata med någon.

Jag tror att jag ska skriva vidare i ett nytt inlägg… Annars blir detta så extremt långt.

Tills vi möts igen.